Läser precis att förundersökningen mot de poliser som kläckte ur sig rasistiska påhopp i Rosengård härom månaden läggs ner. Föga överraskande, att polisen har en egen regelbok är väl känt, där man kan komma undan med lite vad som helst utan påföljd. Självklart är majoriteten av poliser hyggliga, problemet går djupare än så med en inkomentent ledning och inavlade chefer som inte vågar ta en debatt. Själv tycker jag att en polis, som ju ska försvara samhällets demokratiska värdegrund, själv måste vara anhängare av denna värdegrund. Att kalla invandrare för apjävel faller väl då lite utanför ramen, milt sagt. Och att säga att poliserna i fråga var under press tycker jag inte heller håller som argument. Vissa skolor kan vara krigszoner, men om en lärare skulle kalla en elev för blattejävel skulle det ta hus i helvete, och läraren i fråga skulle få sparken. Men detta resonemang gäller tydligen inte hos vår pålitliga och välrespekterade poliskår....

Som Lars Demian så poetiskt utrycker det:

Står på barrikaderna. Nerverna av is
Men om någon ropar polis potatisgris
Då drar jag upp pistolen och skjuter givetvis
Sen gömmer jag alla bevis. För så gör en riktig polis!

Skulle precis krypa till kojs när en glödlampa tändes över mitt huvud och jag kom på att jag ju faktiskt har en blogg, vilken inte blivit uppdaterad på evigheter. Så jag tänkte skriva några rader, vilket förhoppningsvis ger mersmak och resulterar i fler inlägg den kommande tiden. Så brukar det funka på bloggfronten för min del, men vi får väl se.

Dagen har runnit på oroväckande snabbt. Jag vet faktiskt inte var timmarna tagit vägen. Dessutom har den spenderats i ett riktigt segt tillstånd, efter en mycket lyckad ölprovartillställning under gårdagen. Temat var julöl, och jag och Lirarn organiserade hela rasket. Över 20 öl provades, vilket måste ses som imponerande, av den (med tiden allt mindre) hårda juryn, som bestod av de båda organisatörerna samt Mary, Krickan, Jonas, Kristoffer, Jon och By God. Dessutom var Malin och Sofie med som kontrollanter, och Stenberg med kamrat och Sara gjorde gästspel. Sjukt lyckad tillställning på det hela taget!

Annars har den senaste månaden varit schysst, med bland annat en jävligt lyckad resa till Manchester (åh, denna Berbatov!) och en grym spelning av Flogging Molly som två av höjdpunkterna, tillsammans med ett besök till Västerås för att besöka syrran och den lilla underbara kötbullen Malwa. Den kommande veckan innebär mycket plugg, dessvärre, samt Eldkvarn på Katalin på lördag. Planerar att gå bara jag och Söt, vilket skulle vara grymt mysigt.

Egentligen har jag massor av saker att berätta om, men klockan är sen så det får bli en annan gång. Men som en trailer till nästkommande inlägg (och för att få mig själv att uppdatera snart igen) kan jag ju nämna att en längre resa till USA är på ett hyfsat avancerat planeringsstadie till i vår, där planen är att hyra bil och göra en roadtrip över landet. Men mer om det nästa gång!

Ha! Om det inte slutar som när jag såg den tecknade versionen av Sagan om Ringen som knatte. Filmen, som kom under 70-talet,  spänner över den första boken, och utlovar i slutet att en uppföljare ska komma inom kort. Själv blev jag helt trollbunden av filmen och försökte febrilt få tag på denna uppföljare. Mamma ringte SVT och frågade om de skulle sända den, och hörde dessutom med biblioteket om de hade den inne för uthyrning. Först något år senare fick jag reda på att det aldrig hade gjorts någon uppföljare, då producenten fått slut på pengar. Kanske kommer något liknande att ske här: jag hintar att jag snart kommer att skriva ett nytt inlägg om USA-resan, bara för att inte skriva något alls på evigheter. Oh well, det återstår att se.

Natti natti!

En mustachprydd politiker i Malmö pushar för att elever hädanefter ska få betygsätta sina lärare under grundskolan. Och återigen baxnar man över dem inkompetens och naivitet som omringar våra politiker. För hur fan ska tonåriga kids kunna sätta dessa betyg med en någorlunda konsekvens? Utefter vilka ramar skulle en fjortonårig fjunis basera sina åsikter om en lärare? Ett tydliggörande exempel från min egen högstadieperiod: Min engelskalärare under en termin på högstadiet hette Johan och var fullständigt menlös. Eleverna körde över honom och vi fick hela tiden titta på film, då vi vägrade göra något annat. Bland annat såg vi Braveheart och splatterfilmen Braindead (vilket fick 90% av eleverna att lämna klassrummet i avsmak), båda textade på svenska dessutom. Vilket betyg jag skulle ge Johan om detta fanns i system redan då? Högsta, förstås. De lärare som jag skulle såga mest vore de som gav mycket läxor och krävde lite av en, de som skulle få bäst betyg vore de som var "kompis" med eleverna och lät dem sluta tidigt osv. Rimligen kommer många elever tänka i liknande resonemang. Dessutom  kommer elever som känner sig förfördelade av läraren att använda sig av betygsättningen som ett mått av revanch mot läraren i fråga. Således kommer lärarens auktoritet att skjutas i sank ytterligare.

Av någon anledning verkar läraryrket vara fullständigt befogat att spotta på. Lärarna är rättslösa, eleverna däremot ska det lallas med utan dess like, samtidigt som de har alla rättigheter i världen. Och samtidigt som skolan blir mer och mer styrd av eleverna sjunker kunskapsnivåerna i samma omfattning som börsen. Någon mer än underteckand som ser ett samband? Vad är nästa steg i degraderingen och förnedringen av lärarkåren? Att låta eleverna sätta betyg på sig själva?

Den senaste tiden har en massa komedi avhandlats. Först plöjde jag igenom alla fyra säsonger av Black Adder (Svarte Orm), vilket måste vara en av de absolut bästa serierna någonsin. Huvudkaraktären Black Adder spelas av Rowan Atkinson (innan denne gick ner sig med den lätt patetiske Mr Bean), en cynisk, charmig och ondskefull man som dyker upp i olika århundranden och i olika historiska sammanhang under de fyra säsongerna. Målet är dock alltid detsamma, att tillskaffa sig mer makt och pengar, vilket allt som oftast går i stöpet. Höjdpunkterna i övrigt är Black Adders korkade sidekicks Lord Percy och Baldrick, Baldricks cunning plans i varje avsnitt, samt slutet på säsong fyra som tvivelsutan är ett av det modigaste och sorligaste slutet på en serie någonsin. Förbannat rolig brittisk humor, helt enkelt, ljusår från all värdelös amerikansk sitcom.

På humorfronten i övrigt såg jag och Malin ett par avsnitt av The Office idag, och jäklar vad bra det är fortfarande. Fantastiskt obekväm humor. David Brents minspel är obetalbart.

Slutligen - Sarah Silverman. Någon som hört talas om henne? Såg hennes show Jesus is Magic nyligen, och snacka om att inte ha några hämningar. Jag är av den enkla åsikten att man absolut ska få skämta om allt - nazism, pedofili, 11 september, you name it. Om det sedan är roligt är en helt annan sak. Jag har själv svårt att se att ett skämt om exempelvis gruppvåldtäkt skulle vara kul, men självklart ska folk få försöka (som en komiker som jag såg också gjorde. "You know what sucks about gang rape? Going last." Inte speciellt kul). Silverman skämtar om de flesta tabun och det funkar överlag. (American Airlines borde förnya sig med en ny slogan - bäst, störst, och först.....into the towers. Ohhh!) Sen är det rätt soft att detta framförs av en ung, söt tjej och inte en grobian som tar sig i skrevet hela tiden. Fram för brytandet av könsnormativa mönster! Håller på att ladda ner första säsongen av hennes TV-show just nu, jag återkommer säkerligen med ett omdöme om den.

Tidigare under dagen (innan jag somnade på soffan) såg jag lite på den senaste debatten mellan Barack Obama och John McCain. Obama menade att den av republikanerna förda politiken omöjliggjort en intervention gällande folkmordet i Darfur. Det har enligt republikanerna helt enkelt varken funnits intresse eller tillräckliga resurser för att stoppa de vedervärdiga händelser som just nu utspelas i västra Sudan.

Folkmordet i Darfur beror som så många andra folkmord på etniska spänningar mellan olika folk och mellan olika religiösa grupper. Konflikten är mycket komplicerad och har pågått i olika former under olika perioder. Även gränsdragningar och landtillgångar är incitament för våldshandlingarna. Janjaweedmilisen som regeringen i Khartoum släppt lös våldtar, plundrar och mördar allt i sin väg, flyktingströmmarna och antalet döda kan räknas i hundratusentals, alltmedan konflikten sprids till grannländer som exempelvis Tchad och Libyen.

Västvärlden gör samtidigt det den är bäst på, vänder bort blicken åt annat håll. FN visar sig ryggradslösa genom att diskutera huruvida övergreppen alls kan räknas som ett folkmord enligt den förlegade definition som använts sedan 50-talet (enligt vilken inte ens vad som hände i Rwanda kan klassas som ett folkmord). Denna diskussion har pågått i åratal och döljer inte det faktum att ett jakande svar medför att en intervention kommer att krävas. Detta i sin tur skulle uppröra Ryssland och Kina, som har ekonomiska intressen i region. Således: så länge FN inte ens kan besluta om ett folkmord pågår eller ej är alla nöjda, och detta dödläge kommer inte förändras. FN:s medlemsstater har ingen vinning att hjälpa sudaneserna, detta och risken att stöta sig med Kina och Ryssland innebär att Darfur kommer att lämnas i fred.

De enda som öppet pratar om att ett faktiskt folkmord pågår i Darfur är, något överraskande, USA. Jänkarna vet att FN inte kommer att agera i Darfurkonflikten, därför kan de plocka hem enkla goodwillpoäng på att tala om nöden i Darfur. För ett land med ett så sargat internationellt anseende som USA tar varje chans att förbättra sitt rykte. Självklart kommer inte heller USA att ingripa i Darfur. Det finns helt enkelt ingen ekonomisk vinning. Landet har ingen olja och knappt några andra naturresurser.

Samtidigt kan man inte annat än hoppas på motsatsen, och bara det faktum att Obama nämner konflikten måste ses som positivt. Darfur fick en hel del uppmärksamhet i media för några år sedan, men sen kom Tsunamikatastrofen och bokstavligen sköljde bort (hehe) folkmordets nyhetsvärde i tidningar och TV. Idag står absolut ingenting om Darfur i media. Om en liten notis skulle publiceras är den med största sannolikhet hämtad från TT och innehåller fakta som har flera år på nacken. Istället, som vi alla vet, fylls vår media med hjärndöd "underhållning", vars enda syfte är hindra folk från att tänka själva eller än värre, agera. Ett folk som inte tänker är ett bra folk, verkar vara devisen. Och tänk vad spännande det är ändå,  med inavlade bönder som söker fruar, ensamstående morsor som söker män eller avdankade C-kändisar som halkar runt på skridskor på bästa sändningstid.

Rwanda får aldrig hända ingen, hette det efter folkmordet där. Rwanda händer igen, just nu, mitt framför våra ögon, om vi bara vet var vi ska titta och först skjuter bort hinnan framför våra ögon, bestående av talanglösa fjunmustacher som försöker bli idoler.

Ölfestivalen var kanon, om någon nu trodde något annat. Trots en viss besvikelse över vissa sena återbud var det kanon för oss som var där, Malin, Laila, Krickan och jag. En gemytlig och hyfsad lugn kväll, där höjdpunkten var Arrogant Bastard Ale, dyr som stryk men god som fyllemat en sen utekväll. Av de tidigare nämnda Elf-ölen prövades Very Bad Elf, klart godkänt.

Annars händer inte så mycket för stunden. Är rätt uttråkad. Tenta på tidag innebär en jävlans massa pluggande. En av kursböckerna är mycket fascinerande. För att vara en bok om utveckling i tredje världen handlar den osedvanligt mycket om Amerika. Den verkar till och med skriven för femtonåriga amerikaner, då det bland annat pedagogiskt konstateras att Asien faktiskt består av många länder som är olika, följt av en karta över världsdelen, då boken förebrående förklarar att många amerikaner är oförmögna att peka ut Asien på en karta. Därefter följer några sidor om Thanksgiving, följt av propaganda för USA:s invasion av Irak. Några sidor därefter förklaras att demokrati betyder rule of the people, innan miljöhot avfördas som en naturlig och ofrånkomlig biprodukt av globalisering och interdependens. Någonstans där började jag längta efter att få fylla i kursutvärderingen, samt gråta blod då jag inser att boken är 350 sidor. Jävlar i helvetet vad denna kurs kommer att sågas. Anfäkta och anamma, det är för fan universitetsstudier vi pratar om, inte en kvällskurs för efterblivna muppar.

Malin har jobbat sent några kvällar så jag har mest suttit och inte gjort något. Vilket jag iofs brukar vara bra på, men i vanliga fall brukar jag tycka det är soft, men nu känner jag mer tristess. Märkligt, jag som aldrig brukar ha tråkigt....Nåja, oktober har alla förutsättningar att bli en sweet månad. Jag fyller år (yay), nästa helg är det NHL i Globen och om någon månad Manchester med der Lirer och Kalle. Och imorn ska jag och Söt på bio, Hellboy 2, som jag är sjukt taggad på. Angel of Death kan vara den ohyggligaste karaktären på länge, och att se vad Del Toro kommer att göra med filmatiseringen av Bilbo kommer bli en höjdpunkt de kommande åren. Antagligen slutar det med världens bästa film, men eftersom jag är rätt duktig på att bygga upp orimliga försväntningar ska jag försöka att inte göra det, iaf inte såhär två-tre år i förväg. Sen ryktas det om att Del Toro kommer att regissera Lovecrafts short story At the Mountains of Madness, som handlar om en forskarexpedition som vid en av polerna hittar en gigantisk, bortglömd stad, byggd miljontals år innan mänskligheten uppkom, varpå de finner att något fortfarande är vid liv djupt i standens innandöme.

Nix, nu har jag tråkat ut er nog för den här gången. Fan vad det suger att ha trist! Fredagskväll, och här sitter jag och knappar som en annan Bill Gates. Minus miljonerna. Plus ett något mer fördelaktigt utseede (kan man ju hoppas).

Ta hand om er, och skänk en uttråkad själ en tanke i höstmörkret!

Nästa helg är det ölfestival i Stockholm, vilket kommer bli kanon. 1400 ölsorter kommer finnas tillgängliga. En av utställarna är det engelska bryggeriet Ridgeway, som ställer upp med följande öl:

Bad Elf, 6,0%

Very Bad Elf, 7,5%

Seriously Bad Elf, 9,0%

Criminally Bad Elf 10,5%

Insanely Bad Elf, 11,2%

Underbart!

Och pure fucking magic

När jag gick på mellanstadiet var eftermiddagarna efter skolan heliga. Jag och min bästis Tjordi rusade direkt från skolan hem till honom och slängde oss ner i TV-soffan, för att inte missa vårt favoritprogram. Vilket program kan då detta ha varit, som så fångade två gossebarn på väg mot tonåren? Hannibal, Murdock och Mr T i actionstinna A-Team? Den finurlige MacGyver? Pälskalsongklädda He-Man eller de tuffa robotatna i Transformers? Eller kanske Pamela Anderson i baddräkt i Baywatch (eller varför inte David Hasselhoff?). Nix, anledningen till vår hysteri, alla dessa eftermiddagar under 90-talets första år, stavas The Love Boat. Varför två unga grabbar i sina bästa år slösade bort så många timmar framför ett program så sliskigt romantiskt att Barry White bleknar, har jag ingen aning om, och skulle heller inte vilja höra Freuds åsikt om. Det jag vet är att vi antagligen stod ut lite från den tänkta målgruppen på kvinnor över 50, och att det hela ändå har en viss charm, i en tid av massmedialt överflöd där ungar slänger bort sina liv framför hundratals TV-kanaler och monsterdatorer.

Minns ni inte The Love Boat? Njut då av introt. Min personliga favorit ur det färgstarka persongalleriet är självklart Doc, med sin charmiga uppsyn och tidstypiska glasögon. Enjoy!

Love... exciting and new

Come on board...we're expecting you